När jag tänker tillbaka på min tidigare anställning som lärare och IT-pedagog på Nacka gymnasium tror jag att skolledningen anställde mig med en diffus idé om funktionen men med ett tydligt mål om förändring och kompetenshöjning av hela skolan på alla nivåer. Fördelen med en diffus rollbeskrivning är att man ibland kan definiera den själv och jag hittade min som en sammansmält konstnär, tekniker, lärare och katalysator. En person som kunde dra lite sladdar, hjälpa kollegorna med synkningen på mobiltelefonerna till att peppa och motivera lärare att digitalisera sina OH-bilder och se fördelarna med att lätt kunna uppdatera, sprida och spara sitt material eller köra webbkonferenser med sina elever.

IT-pedagog är fil. kand. i flexibilitet

Många gånger satt jag bara i skolfiket eller på bussen till jobbet och bara pratade skolutveckling med kollegorna, då kunde vi diskutera modern studieteknik eller jämföra olika plattformar mot varandra ur ett bedömningsperspektiv – där fick jag läsa in mig på kurskriterierna för att kunna komma med alternativ och hitta den mest optimala lösningen för t ex formativ bedömning i naturkunskap. Oftast med avsikten att visa på fördelarna med att digitalisera sin undervisning för att kunna effektivisera sitt arbete och förhoppningsvis kunna hitta ny energi och nya uppslag. Tyvärr var jag nog även en mycket splittrad person med för många roller, informell ledare, skolbiblioteksfantast, rådgivare åt skolledningen, katalysator för skolans mediaprogram och även stöd och bollplank för kommunen  – alltid utan mandat och budget.

Kompetensfältet var brett, och ingångarna var många till hur jag skulle stötta, coacha och lära med kollegiet. Och de gånger som jag behövde gå in och stötta kollegorna kring olika tekniska frågor så vinnlade jag mig om att de skulle äga problemet och lösningen när jag gick därifrån för att jag skulle slippa rycka ut på samma problem två gånger. Men jag tog ofta chansen att diskutera mer angelägna frågor i samband med dessa informella fortbildningstillfällen, detta för att lägga grunden för ett annorlunda tänk och synsätt kring teknik, handhavande och pedagogik.

…utan mandat och budget.

Illustration från Valves handbok

Illustration från Valves handbok

När jag för en tid sedan läste Valves handbok för nyanställda fastnade jag för deras policy att anställa personer som var formade som T:n. De söker personer som inte bara har en djup expertis inom ett område utan även har en bred palett grundare kompetenser att tillgå i deras komplicerade utvecklingsarbete. I ett uppdrag kanske du är kodare, men i ett annat kanske du sitter med i arbetsgruppen för grafiken och du måste vara bekväm och effektiv överallt.
Bilden fastnade på näthinnan och jag tyckte den satte fingret på flera problem som jag gått och grunnat på. Vad bör man kunna förvänta sig av en IT-pedagog idag – teknik, sladdragning, programmering eller en Vygotskijan som kan spela piano och processleda ett arbetslag till att blogga om sitt arbete med Learning Study?
Vad är en IT-pedagog idag? Behövs funktionen, om ja, vilken typ av förmågor bör man besitta?
Kompetensinventering
(Illustrationen av roboten gjort av Toughraid3r37890 på deviantart.com)
Här är jag som IT-pedagog, efter en snabb inventering och illustration av modellen, som ni ser så bottnar jag i vissa ämnen men jag har även en bred kompetens inom en mängd ämnen som gör att jag kan närma mig problem från många håll och hitta olika typer av lösningar.

Sedan har vi detta med titeln? IT-pedagog, informationsteknik-pedagog. Eller IKT-pedagog, Informations- och kommunikationsteknik-pedagog. Många har slagits för att gå över till begreppet IKT-pedagog för dess betoning på kommunikationsdelen men fortfarande höjs ögonbrynen hos kollegorna när man säger IKT så varför använda sig av en titel som man ändå måste förklara. Då få verkar köpa begreppet, är väl frågan om det spelat ut sin roll då betoningen fortfarande är på tekniken när vi i själva verket jobbar med helt andra saker – pedagogik, processledning, projektledning, sociala medier och litteracitet, bibliotek, informationssökning och källkritik, utforskande av gränslandet mellan det formella och informella lärandet. Jag tänker ofta på modellen Cynefin och de olika strategier och förhållningssätt som man måste tillgripa för att orientera sig och lösa problemet.

Cynefin är walesiska för habitat eller plats
Cynefin Framework från Wikipedia CC-BY

Cynefin Framework från Wikipedia CC-BY

Vilka verktyg och vilka kompetenser använder vi för att möta behoven hos kollegorna och organisationen i de skiftande situationer som uppkommer? Ibland var det rättframt och enkelt (simple) när kollegorna redan hade en uttalad idé, men lika ofta behövde man hjälpa till redan i den kreativa processen för mer komplexa (complex) upplägg för att hitta vägvalen och ibland till och med rädda kaotiska (chaotic) och kritiska situationer när system går ned och eller mobbning uppkommer i sociala medier. Och framför allt – alltid redo med de didaktiska frågorna till både kollegan och hens elever.
Vad ska läras ut?
Varför ska det läras ut?
Hur ska det läras ut?
För vem ska det läras ut?
Vilka utmaningar står man inför då skolan som arena ständigt förändras; beteenden, plattformar, verktyg och lagstiftning förändras; elevernas, lärarnas och rektorernas förkunskaper förändras och de tar sig an tekniken på ett annat sätt idag. Begreppet MIK – Media och informationskunnighet har lyfts fram som ett begrepp för skolan då det är betydligt mer mångfacetterat än just IKT med sitt fokus på tekniken – hur långt kommer vi med det begreppet MIK?
Open Space
Just nu funderar jag på nästa steg och det vore kul att träffa fler intresserade oavsett om ni kallas IT-pedagoger, IKT-pedagoger, mediapedagoger, skolutvecklare, MIKare eller katalysatorer – vad sägs? Skall vi köra ett “open space”-möte i höst?