Moralisk ryggrad, visioner och skola som idéburen verksamhet är ord som kan blotta en ocean mellan lärare och skolledning, mellan klassrumsgolvet och debattartiklarna, mellan skolans uppdrag och skolutvecklarnas pamfletter. Något är ruttet i konungariket Danmark, men känner någon lukten?

By Pringles CC BY-ND

Via twitter dimper två artiklar ned som handlar om samma sak, personer som tröttnat på cynismen och hyckleriet och där de ser en ledning som förlorat helhetssynen över organisationskulturen, etiken och pengarna. Jag vet inte om deras utsago stämmer, men läsningen är intressant.

Larry Page himself assumed command to right this wrong. Social became state-owned, a corporate mandate called Google+. It was an ominous name invoking the feeling that Google alone wasn’t enough. Search had to be social. Android had to be social. You Tube, once joyous in their independence, had to be … well, you get the point. Even worse was that innovation had to be social. Ideas that failed to put Google+ at the center of the universe were a distraction.

Från Why I left Google

I kampen mot Facebook ser James Whittaker Googles ledning förstöra hela den gamla Google-kulturen i jakten på att välta bort sin rival från toppen. Nedan följer en annan historia om Greg Smith som lämnar Goldman Sachs då han anser att han ledningen inte längre är måna om sina kunder utan bara pengar, där de till och med säljer dem dåliga produkter för att bättra på marginalerna.

I was selected as one of 10 people (out of a firm of more than 30,000) to appear on our recruiting video, which is played on every college campus we visit around the world. In 2006 I managed the summer intern program in sales and trading in New York for the 80 college students who made the cut, out of the thousands who applied.

I knew it was time to leave when I realized I could no longer look students in the eye and tell them what a great place this was to work.

When the history books are written about Goldman Sachs, they may reflect that the current chief executive officer, Lloyd C. Blankfein, and the president, Gary D. Cohn, lost hold of the firm’s culture on their watch. I truly believe that this decline in the firm’s moral fiber represents the single most serious threat to its long-run survival.

Från Why I am leaving Goldman Sachs

Det som är intressant med båda berättelserna är det att det handlar om organisationskulturer och visionen. Vad händer om inte personalen längre delar visionen hos ledningen, eller som skola när myndigheter, stat och lärare pratar olika språk och har olika tankar om kunskap och vår profession? Vad händer med de vilsna, de som faktiskt utför kärnuppdraget och som lätt blir annekterade av annat eller andra som talar i vår sak?

Igår läste jag den här gripande lärarskildringen på Johan Kants blogg

I nuläget verkar alla utom lärarna själva veta vad som ska göras i skolan och hur det ska göras. I tidningarna slås de sviktande resultaten upp på förstasidorna och diverse förståsigpåare lägger ut texten kring vad som måste göras. Alla kan lägga till nya arbetsuppgifter åt lärarna som allt som oftast genererar ännu ett papper. Forskarna skriver i raljerande ordalag om lärarnas felaktiga betyg, lustiga och bristfälliga omdömen och utvecklingssamtal; eller om deras bristande IT-kompetens; eller om hur de inte följer kursplanen. Alla kan säga vad som är fel, men ingen verkar kunna göra rätt. Det är kanske lättare att döma, kritisera och recensera än att undervisa?

Att alla utom en själv kan formulera vad man ska göra är typiskt för de mest simpla, ofria och okvalificerade jobben. Telefonsäljare följer ju ett färdigt manuskript. Numer så har de stora skolföretagen börjat med standardiserade lektioner. Läraren förväntas inte längre vara kompetent att förebereda, genomföra och utvärdera sin egen undervisning. Det behövs gemensamma planeringar, standardiserade lektioner och centralt framtagna prov. Det verkar kanske harmlöst men är ett tydligt bevis för proletariseringen och den ökande ofriheten i ett stolt yrke, Sveriges viktigaste.

I nuläget kommer jag inte tillbaka. Nej, fan heller.

Som Deleuzian så uppskattar jag dessa mellanrum och friktionsytor, men inte om det blir på bekostnad av en svagare parts autonomi. Varför blir mellanrummen så plågsamma? Varför denna diskrepans i ambition, vision och kultur – är det bara pengar?

Jag söker svar!