I DN den 3/8-2015 kan vi läsa att kulturskapare anpassar sig till ett nytt beteende hos konsumenterna. ”Ju mer uppkopplade vi blir, desto kortare tid kan vi koncentrera oss utan att bli distraherade, visar forskning. Kajsa Haidl ser en kulturutveckling som numera kan klockas i sekunder.”
Enligt Timo Mäntylä, professor i psykologi vid Stockholms universitet, handlar det om ett paraplybegrepp som består av tre delar: Upprätthållande av uppmärksamhet över tid (till exempel när man kör bil långt), simultankapacitet (göra flera saker samtidigt) och selektiv uppmärksamhet (kunna fokusera utan att bli distraherad).
Artikeln fortsätter:
”Vår oförmåga att minnas saker över tid, är något som Pelle Andersson, förlagschef på Ordfront, bekymrar sig för. Han är tveksam till om de kortare formaten kommer att slå igenom i bokbranschen, men övertygad om att intresset i dag dör snabbare.
– Hela det ekonomiska systemet är uppbyggt på att vi tröttnar, så att vi kan fylla tomrummen med nytt. Nyhetshetsen gör att ingen orkar följa saker över tid. Vi drar oss för att fördjupa oss i större samhällsfrågor. Man orkar helt enkelt inte komplexa förklaringsmodeller utan vill ha någon slags ”quick fix” på allting. Det blir lättare för populistiska partier att lansera enkla lösningar på svåra frågor. Alla som förespråkar långsamhet och eftertanke blir ett slags konservativa stollar. Det här är ett enormt samhällsproblem.”
Teatern funderar ofta över längden på sina föreställningar. ”Antigones dagbok” blev ett antal kortare scener på vardera två och en halv minuter med pauser mellan. Det visade sig vara idealtiden för att hålla uppe koncentrationen hos publiken.
– Vår publik orkar helt enkelt inte en tre timmar lång föreställning. Finns det inte en tradition av att gå på teater, är tröskeln hög. Vill man nå ”den nya publiken” som alla teatrar pratar om, tror jag på allvar att man måste tänka om, säger Rebecca Forsberg, konstnärlig ledare för Rats.
Designar vi vår undervisning för de elever vi har eller de vi önskar vi hade?
Det jag funderar över är hur vi skall hantera denna utveckling i skolan? Förutsatt att vi anpassar oss till våra elever så torde vi som jobbar med barn och ungdomars lärande stå inför precis samma utmaningar som kulturskaparna – hur fångar vi deras intresse och håller kvar det? Barnen präglas tidigt av sin omgivning, från föräldrars mediekonsumtionsmönster och kulturskaparnas paketering av formatet, något som vi märker av i skolan. Det kan ske i form av ovana bokläsare, otåliga vid motstånd och motgångar eller lättdistraherade.
Har det blivit en klassfråga vilka som har en medie- och informationskunnighet som hjälper dem i lärandet, vilka som tränas i sin uthållighet hemma och kan härda ut genom kunskapsplatåer och uppförsbackar? Har vi en idé om skolan med elever som har självdisciplin, långt uppmärksamhetsspann och högt kulturellt kapital löser inte skolan det själv utan det kräver genomgripande attitydförändringar i samhället.
