Kraftsamling för AI i kommuner och civilsamhälle den 13 november

I samband med att jag blivit inbjuden till rundabordskonferensen Kraftsamling för AI i kommuner och civilsamhälle den 13 november, så tänkte jag samla mina tankar lite och formulera några av de möjligheter och utmaningar jag ser som kreativ byråkrat i Sundbyberg.

Däremot så tror jag att förändring är en evig konstant och att det finns en fara att hålla fast vid uttjänta modeller – däremot bör vi vara uppmärksamma på vad vi nu inför i denna brytningstid så att det möter verkliga behov.

”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras”

Karl Marx

Navigera i BANI – om teknologi, kreativitet och demokrati

Vår tid präglas av en skörhet, oro, icke-linjär logik och obegriplighet. Det är en värld där förändringar sker snabbt, ibland utan förvarning och med långtgående konsekvenser vi inte alltid kan förstå. Mitt i denna osäkerhet kliver teknologin fram som både en räddare och en riskfaktor. Vad innebär det för oss att leva i en skör och oförutsägbar värld, och hur kan vi navigera mellan effektivitet och kreativitet utan att förlora vår mänsklighet? Vad innebär det att växa upp i Sverige jämte AI, utan veta något annat än syntetisk media och AI-butlers?

People have always had different opinions. Now they have different facts.

Anne Applebaum från Twilight of Democracy

Samtidigt som jag försökt att formulera dessa motstridiga bokstävlar till någon form av logik så har flera skribenter kommit ut med texter som tvingats sig på och krävt reaktion från mig.

Lars Strannegård beskriver i en text i DN de mycket svåra avvägningar vi behöver göra som en kunskapsnation i en brytningstid. Och vi kommer att behöva agera i frågan.

“I en värld där bilder och filmer kan vara totala fabrikationer måste verkligheten som den ter sig inför våra ögon vara föremål för reflektion och misstänksamhet, och följaktligen slutar allt fler medieföretag att publicera bilder från allmänhet och okontrollerade källor. Hand i hand med den ontologiska osäkerheten går nämligen dess syskon, den epistemologiska krisen.

Där ontologin ställer frågor om det existerande, frågar sig epistemologin – kunskapsteorin – hur vi kan känna till att något existerar. Vad är kunskap? När vi inte kan tro våra ögon och öron börjar vi fråga oss saker som: varifrån kommer detta kunskapsanspråk? Hur vet vi att det är sant? Hur är data genererad? Och vem är det som har intresse av att förmedla en viss verklighetsbild?”

Notera att denna rektor för Handelshögskolan redan kämpar med truismen kunskap=betyg där han ser att deras elever kommer in med betyg som inte representerar kunskapsnivån, och följaktligen tagit plats från någon som förtjänat den.

Så vad är det för värld Strannegård beskriver?

BANI-modellen

BANI-modellen (Brittle, Anxiety-Inducing, Non-Linear, Incomprehensible) kom jag i kontakt med via Carl Heaths blogg och hans inlägg om Omvärldens förändring, digital transformation och AI.

Det jag uppskattar med modellen är just hur den beskriver det läge av omvandling mitt i systemskiftet eller i ren ångest i väntan på nästa paradigm. Där gamla system inte längre fungerar och nya ännu inte formats. Carl Heath skriver:

“Modellen beskriver det tillstånd vi befinner oss i under transformation, där rådande system inte längre är funktionellt, samtidigt som ett nytt system ännu inte har utvecklats. “Brittle” (bräcklig) innebär att system och strukturer lätt går sönder under press, vilket leder till plötsliga och oväntade kriser. “Anxiety Inducing” (ångestframkallande) beskriver hur osäkerheten skapar stress och orolighet, vilket påverkar beslutsfattande och välbefinnande. “Non-Linear” (icke-linjär) pekar på svårigheten att förutse händelseförlopp och resultat, vilket gör planering och strategi komplicerad. Slutligen beskriver “Incomprehensible” (obegriplig) hur komplexitet och informationsöverflöd gör det svårt att förstå och tolka världen omkring oss. Modellen understryker svårigheten att navigera i en miljö där snabba förändringar och komplexitet utgör normen, vilket gör det utmanande för ledare att effektivt styra utvecklingen och anpassa sig till nya förutsättningar.“

Denna modell kan hjälpa oss att förstå utmaningen i att navigera i en värld där snabb förändring och komplexitet är norm. Den ställer också krav på oss att hitta nya sätt att leda och anpassa oss. Bilden nedan visar på hur två logiker behöva samexistera tills det att den nya modellen är på plats och kan ta över. 

För mig sätter Strannegårds text och modellen ovan fingret på den problematik som jag ser och upplever just nu med parallella logiker i samhället. T ex så har vi allt kraftigare ai-verktyg i och utanför skolans väggar samtidigt som vi lever med truismen av att students arbete ska vara den enskilda elevens tankeprocess och arbete och ett underlag för betygssättning. 

Enter Cynefin

Cynefin är en modell som kan hjälpa oss att förstå hur vårt förhållningssätt till förändring bör vara situationsanpassat snarare än rigid. När vi kan identifiera vilken domän vi befinner oss i, ökar vår förmåga att hantera förändring på ett mer effektivt och konstruktivt sätt. I komplexa och kaotiska sammanhang (BANI) behöver vi låta kreativitet och experimenterande leda vägen, medan enkla och komplicerade situationer ger utrymme för analys och bästa praxis.

Modellen påminner oss om att förändring inte alltid kan hanteras på samma sätt. Genom att förstå vilken typ av situation (t ex BANIs komplexitet och kaos) vi har framför oss – och anpassa oss därefter – kan vi navigera förändringar utan att fastna i gamla systemtänk. Med Cynefin som diskussionsunderlag kan hjälpa oss att bygga en mer flexibel och adaptiv organisation, där vi alla kan lära oss att växla mellan förhållningssätt beroende på kontext.

En aspekt av Cynefin som tyvärr glöms bort är den svarta böj som representerar ”klyftan” mellan det ”enkla” och ”kaos”. Som innebär att vissa förgivettaganden som t ex ”AI kommer inte förändra mitt jobb” eller ”AI hjälper alla elever” kan komma att utmanas av verkligheten och då kastas argumenten och personen in i ”kaos” där man tvingas att förhålla sig till en ny världsbild. För min egen del så var jag helt övertygas om att Kamala Harris skulle vinna, och kunde inte ens inbilla mig att Trump skulle komma till makten.

Så hur ska en slumpmässigt vald utbildningsförvaltning hantera AI bland vårdnadshavare, barn, tjänstepersoner, tonåringar och pedagoger? Hur möter den traditionella skolan, vår syn på betyg och bildning, en värld med olika AI-tjänster? Vilka vinster och förluster är acceptabla som tjänsteperson eller för dig som medborgare? Som elev med AI-lärare? Vad innebär det för rättssäkerheten att vi har en t ex har en multinationellt amerikanskt bolag som skriver en uppsats åt en elev? Eller ett tjänsteutlåtande för socialtjänsten?

Teknologin och människan – en symbios

Att gå hand i hand med teknologin innebär att vara en slags modern kentaur – ett modernt mytologiskt väsen som är lika delar människa och maskin. I takt med att våra digitala verktyg integreras allt mer i vårt dagliga liv blir denna hybridnatur tydligare. Särskilt som att vi redan nu har system som kan automatisera delar av vårt arbetsliv, där AI-tjänster plockar fakta, svarar på frågor, sammanställer data – och levererar förslag till sin mänskliga sida.

Tänkare och forskare som Amy Webb, Joy Buolamwini och Max Tegmark undersöker hur vi kan förstå och utveckla denna relation utan att förlora vår mänsklighet eller ge upp för mycket av vår agens. Teknologin är kraftfull och förändrande, och något som vi måste förhålla oss till då delar av kraften är exponentiell och icke-reversibel.

Tegmark har tidigare använt sig av en liknelse med rymdfarkosten som är en fin illustration av AI-utvecklingen. I dagsläget finns beräkningskraft och data (motorn), ojämn lagstiftning och tveksamma affärsmodeller (styrning) och samhället saknar vision (destination). Var vill vi ta farkosten? Vem sitter vid kontrollen? Eller har jag ens tillgång till cockpit? Var vill vi landa denna farkost och är det ens möjligt att landa den där du önskar?

T ex är det svenska skolsystemet faktiskt riggat och mottagligt för AI och alla de efterföljande frågorna där de demokratiska och epistemologiska frågorna vida överskuggar de tekniska?

Effektivitet och kreativitet – en dualitet att bevara

Vi möter en spänning mellan effektivitet och kreativitet. I en värld som värderar snabbhet och produktivitet är det lätt att låta den kreativa sidan – den som skapar, experimenterar, ifrågasätter och grubblar – hamna i skymundan. Sedan en tid tillbaka försöker jag själv illustrera mina inlägg på LinkedIn just för att slå vakt om min kreativa sida. Och som Douglas Rushkoff skulle ha sagt, slå vakt om mitt mänskliga jag.

Samtidigt behöver vi tänka nytt för att möta det som ofta kallas ”wicked problems” – problem som är så komplexa att de saknar enkla lösningar. Här påminns vi om vikten av att inte enbart effektivisera, utan att också ta vara på vår kreativitet och konstnärlighet. Det som gör oss till människor.

Samtalet om artificiell intelligens förs i två skilda spår. Antingen leder den till vår undergång, eller så räddar AI oss från … ja, allt. Gemensamt är att både syn­sätten utgår från teknikdeterminism, och inget leder någon vart. Människan är inte ett offer för AI, men än så länge uppvisar vi en oroväckande brist på visioner.

Johan Magnusson och Jonas Ivarsson i AI-debatten sitter fast i valet mellan utopi och dystopi

För mig råder ingen tvekan om att förvaltning och offentlig verksamhet behöver förnya sig och omfamna en annan logik som gör att vi överlever de nästa 10 åren. När man hör forskare som Johan Magnusson påtala att vi står inför en situation där vi behöver “utföra 125% av jobbet till 75% av pengen” – är det ett upprop att innovera och digitalisera samtidigt som det är en signal för mig att vi inte enbart kan effektivisera oss ut detta. Vi behöver både uppfinna och samtala med andra kring modeller för offentlig verksamhet som omfamnar både kreativitet och effektivitet.

I artikeln AI-debatten sitter fast i valet mellan utopi och dystopi i DN förordar Johan Magnusson och Jonas Ivarsson en annan väg. Visionsledd pragmatism.

Visionsledd pragmatism

● Vision: I vilken typ av samhälle vi vill leva i framtiden?

● Utmaningar: Vad står i vägen för att detta ska bli verklighet, det vill säga vilka faktiska utmaningar har vi att arbeta med i dag och i morgon?

● Tillämpning: Hur kan AI tillämpas för att vi ska öka sannolikheten att vi uppnår målet?

För att illustrera hur visionsledd pragmatism kan tillämpas i debatten tar vi skolan som exempel. Skolans mål är tydligt uttryckt i läroplanerna och åtnjuter brett stöd, oavsett politisk tillhörighet. Visionen är en likvärdig utbildning för alla medborgare, oavsett bakgrund, där skolan ska ”främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära”.

Det författare ger ett uttryck för här är alltså Tegmarks destination, och skulle kunna ligga till grund för en annan typ av samtal.

Demokratin är en ömtålig konstruktion

Anne Applebaum skriver i boken Twilight of Democracy om demokratins sårbarhet i en tid då teknologin är ett redskap för både kontroll och frihet. Idag, när informationsflöden manipuleras och åsikter polariseras på digitala plattformar, är demokratin mer skör än någonsin. 

“People have always had different opinions. Now they have different facts. At the same time, in an information sphere without authorities—political, cultural, moral—and no trusted sources, there is no easy way to distinguish between conspiracy theories and true stories. False, partisan, and often deliberately misleading narratives now spread in digital wildfires, cascades of falsehood that move too fast for fact checkers to keep up.”

Så hur navigerar vi i oss framåt som samhällskropp när det är så polariserat?

Just Anne Applebaum bjuder in till samtal, även över åsiktsgränserna, för att det just ingår i demokratins spelregler. Människor som träffas och diskuterar. Vilket även författaren Douglas Rushkoff propagerar för i sin bok Team Human, Även om tekniken till synes ger oss möjligheter att koppla människor samman och skapa en revolutionerande mängd interaktion så är det inte på våra villkor längre – och på bekostnad av något. Vår mänsklighet. Och det är inte en enskild aktör som är problemet, utan svaret är inbäddat i teknologiska, kulturella, politiska och marknadens institutioner.

Det är ett manifest om en bättre samtid och framtid i 100 punkter, mer jämlik, jämställd, rättvis, tolerant och human, där det här med att vara människa är en lagsport. Team Human.

Demokrati, samtal och en väg framåt – från förskolan och vidare

I en värld av snabb förändring och komplexitet behöver vi skapa en plats (eller kanske återupptäcka gamla) för det som gör oss unika som människor: vår förmåga till samtal, reflektion och gemensamt beslutsfattande. Detta börjar i skolan. För att våra barn ska kunna navigera och känna sig hemma i denna värld, behöver vi också bilda och utbilda för den i skolsystemet. Att rusta barn tidigt med verktyg för att tänka kritiskt, samarbeta och hantera osäkerhet ger dem en grund för att förstå och forma det samhälle de ska växa upp i. Genom att introducera samtal om teknologi och etik, kreativ problemlösning och skapande med teknik och estetik, demokratiska värderingar redan från unga år, bygger vi grunden för ett samhälle där ai blir en allierad, inte en diffus härskare. Det är genom att vårda samtalet, från förskola och skola och på arbetsplatser, som vi bevarar vår mänsklighet och stärker demokratin.

Precis som Anne Applebaum och Douglas Rushkoff framhåller är det vår förmåga att mötas och diskutera, även när åsikterna går isär, som kommer att skapa en robust och demokratisk framtid. Skolan blir då inte bara en plats för kunskapsinhämtning utan en plats för att öva på att vara människa i en värld som är både föränderlig och komplex.

Ett avslut eller kanske en början…

I en värld där vi konstant rör oss mellan effektivitet och kreativitet, blir metaforen om balansen mellan höger och vänster hjärnhalva avgörande. Den vänstra hjärnhalvan styr logik, analys och precision – egenskaper som teknologin förstärker och bygger vidare på. Samtidigt är den högra hjärnhalvan vårt kreativa nav, där vi fantiserar, improviserar och finner nya sätt att uttrycka oss. Här är AI både en tillgång och en risk. Den kan stötta oss i analysen, göra våra beslut snabbare, underlätta komplex problemlösning, eller kanske förstärka kreativa sidor hos dig själv men riskerar också att reducera vår roll till att bara utföra, snarare än att skapa.

När vi navigerar mellan dessa hjärnhalvor (och förhållningssätt), mellan effektivitetens krav och kreativitetens frihet, behöver vi hela tiden minnas vad som gör oss mänskliga. Det handlar inte bara om att vara rationella eller produktiva, utan om att värna om vår förmåga till empati, intuition och drömmar. Genom att medvetet bevara detta utrymme för mänsklighet i vår användning av AI och andra teknologier, kan vi skapa en värld där vi inte bara anpassar oss till tekniken, utan också låter den anpassas till oss och våra djupaste värden.

Att vara människa i en digitaliserad värld är att växla mellan dessa förhållningssätt, att balansera effektivitet med kreativiteten – utan att förlora oss själva på vägen.

Och jag tror att det är i dessa samtal som nya modeller för offentlig verksamhet kan uppenbara sig.

Vi ses den 13 november!