Sista och avslutande läsrapporten av The New Media Invasion – Digital Technologies and the World They Unmake av John David Ebert.
The statistics around Massive Open Online Courses (MOOCs) are extraordinary. In a little over a year, more than 6.5 million students have enrolled in over 800 free classes produced by about 200 universities all around the world. Harvard and MIT have poured $30 million each into their edX collaboration. Private investors have made similar sized bets into Silicon Valleybased Coursera, a rival MOOC platform.
När Marshall McLuhan skapade sin tetrad var det för att visa på effekterna i samband med introduktionen av t ex ett nytt media eller en innovation. När något introduceras och vi konsumenter anammar ett nytt beteende händer det fyra saker. Innovationen förstärker (enhances) vissa beteenden eller saker, den lyfter fram tidigare glömda eller insomnade tekniker (retrieves), vilka är dess baksidor i dess mest utvecklade form (reverses) och slutligen vad gör innovationen förlegat (obsolesces).
Om vi placerar fenomenet MOOC in i McLuhans tetrad, vad placerar vi i de olika fälten? Vad försvinner och vad förstärks?
http://en.wikipedia.org/wiki/Tetrad_of_media_effects (Här är Dan Pontefracts tetrad om Learning 2.0, i en kontext som är enklare att ta till sig.)
När jag går igenom kapitlen (notera alla anteckningar) om Facebook, Wikipedia, WikiLeaks och Google Earth så är han ofta för mig uppfriskande kritisk och skarpsynt i sina analyser av mänskligt beteende kring dessa innovationer och hur vi låter oss påverkas av dem. Hur innovationerna avlöser varandra, CD, DVD, Blueray och nu Netflix, och hur vi anpassar oss hela tiden till skärmstorlek, bildkvalitet och idén om ägande. Likadant är det med behovet av att dokumentera allt man ser, alla ögonblick och mysiga upplevelser med släkt, vänner och barn och posta dem på Facebook och Instagram. Även om det blir på bekostnad på ögonblicket och närvaron med de andra när du kliver in i din bubbla för att posta din skrytbild på din nybyggda rök – så postar du bilden. Men varför?
Men vad är problemet med det kan man fråga sig?
Well, of corse, there is harm. That’s the way it is every time a new medium comes along in this society. As Neil Postman was fond of pointing out, in out excitement about the possibilities of new gadgets, we almost always forget to ask, what way of life will this new thing undo?
Så vad är det vi skapar och vad är det vi dekonstruerar med dessa innovationer? Med Facebook så delar vi med oss av händelser och bilder till vårt nätverk av bekanta, ett enkelt och smidigt sätt att hålla kontakt. Men vad är det för bild av oss själva och vårt samhälle vi samtidigt bygger upp? Vissa användare har säkert en medveten alternativ persona på nätet medan andra kanske mer oreflekterat postar material där. Frågan är om man skriver och postar vad som helst på Facebook, om inte, vilka ämnen och bilder filterar ni bort och varför? Vad säger det om er och ta då denna verklighetsbeskrivning och dessa motiv och multiplicera med antalet användare på Facebook så kanske vi har en världsbild som är på väg att bli tvådimensionellt tillplattad och känslomässigt strömlinjeformad? Vill vi det här?
När det gäller Wikipedia provocerade han mig genom att ifrågasätta uppslagsverkets validitet och vad det innebär för oss att ständigt ha all denna kunskap ett knapptryck ifrån oss, att kunskapen och skrivprocessen är kollaborativ och osäkerheten kring när, var, hur artikeln skrevs och om den kommer vara densamma i morgon? Vi måste ju kunna lita på ett uppslagsverk, eller hur?
Med Google Earth hävdar Ebert att vi likt Gud hovrar över jordytan och med det försvinner känslan för Moder jord då vi plötsligt via en illusion och ett mobil har kontroll över riktning, kan teleportera oss och dyka in och ut ur byggnader. John David Ebert ser en risk att vi tappar respekten för jordklotet och miljön då den är så enkelt representerad och tillgänglig för oss och likt en leksak går den även att misshandla och ha sönder.
Men boken vänder och han sätter in allt i ett för mig mycket intressant perspektiv. Denna invasion av innovationer nästlar sig in i våra liv påverkar våra beteenden och våra kroppar, och han tar upp exemplet med det splittrade jaget och tunnelbaneolyckan i Los Angeles 2008 (det går säkert att dra paralleller till tågolyckan i Barcelona eller mobilprat och bilkörning). Enligt filosofen Heidegger fångas och dekontextualiseras delar av dig när du pratar i telefon, delar av ditt medvetande är någon annanstans, du bär med dig dessa mobila och disruptiva innovationer dagligen – och din fragmentering av jaget är ständigt på standby. Vad innebär det för dig, för vårt samhälle – för att inte tala om alla olycksfall i trafiken när vi inte riktigt är i nuet? Vi lever i ett samhälle på jakt efter avbrott, ett perfekt nu – som vi kan delge andra och bli bekräftade för. Ständigt på väg mot perfekta nuet och något bättre. Tekniken är så självklar för oss idag att vi inte ens reflekterar över det när personer går på rad från bussen stirrandes ned i telefonen eller en hel vagn sitter med gamnacke och spelar mobilspel för att väntan och det inre samtalet har blivit jobbigt.
Vi har en tillit till maskiner, system och logaritmer; med drönare som skall sköta våra krig styrda av soldater som gör insatser flera tusen mil bort och går sedan hem för kvällen och äter middag – vilken känsla för människoliv får de? Vi litar på våra regeringar att de skall övervaka gränserna och skydda oss från yttre hot – inte att de skall läsa vår post och avlyssnar våra samtal. Vi litar på leverantörerna av olika nättjänster att de skall hantera vår information och vår korrespondens på ett etiskt och korrekt sätt – inte sälja ut oss.
Men vad händer med jaget, nuet och vad är det som försvinner och blir förlegat när innovationer kommer och människan får nya beteenden? John David Ebert vågar ställa frågorna och levererar inte alltid svaret, men det spelar ingen roll för mig. Så länge diskussionen lever, för det mig ett steg närmare förståelse kring mig själv, tekniken och mitt lärande samt vad som försvinner och vad som förstärks i mitt liv och lärande.
Han avslutar med att konstatera att framtiden är oviss, att vi är osäkra och famlar efter mening i detta paradigmskifte men att vi en dag kommer att vakna upp och fråga oss vad vi egentligen oroade oss för. Slut.
————————————
Det här är min läslogg av Johan David Eberts The New Media Invasion – Digital Technologies and the World They Unmake