”Det är inte barnen som ska deltaga i lärarens undervisning, utan läraren som ska deltaga i barnens lärande.” (Birgitta Kullberg)
Fångad Tweet i flykten
Jag kan sammanfatta konferensen #SocialFuture2011 med ordet succé. 201 tittare följde sändningen live, och vi har just nu 363 visningar på Bambuser.
Det var ett stort ögonblick i min karriär, när jag fick se självgående elever ta ansvar för sitt eget lärande utav ren vetgirighet och intresse och sedan dela med sig av sin skola och sin kurs till föräldrar och en intresserad publik på webben. Och jag tror att många elever njöt av att se sig själva ingå i ett så väloljat sammanhang där de stöttade varandra när problem uppstod, och alla jobbade med ett gemensamt mål – konferensen måste fungera.
Den gruppindelning som vi gjorde inför projektet fungerade bra, där grupperna Konferencier, PR & marknadsföring, Webbsändning och Backchannel alla tog ett kliv fram och gjorde sitt yttersta för att få konferensen lyckad. Men jag var vid flera tillfällen väldigt öppen med utmaningen som stod framför oss, och sa vid ett tillfälle också ”-Får vi ihop det här? Alltså, jag vet inte vad jag satt igång här…?”. Ärligt talat kände jag mig nog som Victor Frankenstein inför sin skapelse. Men eleverna tog ett stort ansvar för sitt lärande (och för konferensen) och knöt samman flera lösa trådar vilket resulterade i en lyckad föreläsning för elever och gäster, fortbildningsmaterial för lärare och elever samt en öppen lärresurs på nätet.
 |
| Här är min kanal |
Vi kommer till Framtidens Lärande och visar upp vad och hur vi gjorde detta. Inte för att innehållet och pedagogiken tillhör någon futuristisk framtid utan för att min klass behövde erövra dessa nutidskompetenser inför framtiden. Nu genast! Bums. Skolan måste sluta upp med att vara gäster i verkligheten. Och jag håller med Jan Svärdhagen och Sven-Erik Liedmans tankar om framtiden. Sluta jaga framtiden, det är dags att jobba med nuet.
Så med fokus på nutidskompetenser fick jag ynnesten att vara deras guide och resekamrat när vi tillsammans upptäckte och lärde oss om entreprenörskap, sociala medier och webbsändningar. Och det roligaste av allt var att jag satt på avbytarbänken under konferensen. Vilken underbar känsla att få sitta längst bak i klassrummet och se eleverna hantera två timmar av konferens, webbsändning, ljudteknik, backchannel, moderatorer och dokumentation – nästan helt själva. Jag och Petter Karlsson fanns självklart där och stöttade, men jag tror att eleverna nästan hade hanterat konferensen på egen hand om vi plötsligt insjuknat i tyfus.
 |
| Gäster hos verkligheten |
Föreläsarna mötte som förväntat upp och både Daniel Brandell och Heidi Harman levererade tankar som inspirerade och provocerade. Intressant är att även Daniel beskriver sig som statist i sammanhanget…
Daniels blogg:
Själv var jag alltså något av en statist i denna spännande undervisningsform, full av engagerade elever. Inte minst själva webbsändningen blev väldigt bra, med hjälp av Petter Karlsson och Björn Falkevik. Och jag fick också träffa Heidi Harman, som bidrog med erfarenheter från startups och GeekGirlMeetup, och gav många bra råd på ett sätt som jag tror verkligen inspirerade eleverna.
Fantastiskt bra initiativ Per 🙂
En enkel beskrivning av vad som kan synas vara en stökigare och mer oordnad skola kan komma att medföra ett uteblivande av de positiva effekter vi är ute efter när det gäller lärande i ett modernt samhälle. Om det i grunden handlar om olika syn på lärande, olika didaktiska positioner så måste också förslagen till lösningar av ”skolans kris” tydligt ta sin utgångspunkt i föreställningar om hur ett gott lärande i dagens samhälle ser ut. Det blir då problematiskt om ett sätt att beskriva skola och lärande blir så dominerande att alternativa sätt att beskriva verkligheten har problem att höras eftersom de avförs som tillhörande en flummig linje. Man kan inte utgå ifrån att förslag som så ensidigt bygger på övervakning, diagnos och examination leder fram emot de kompetenser som så ofta lyfts fram som nödvändiga för att Sverige skall kunna överleva som industriell välfärdsnation. Risken finns att vi i stället får en dekvalificering av stora delar av vår kommande arbetskraft, möjligen lydiga och ordningsamma, men sämre anpassade till ett globaliserat och senmodernt samhälle. Vi riskerar att arbetsformer, som rätt utförda kan leda till ett högkvalitativt lärande där elever verkligen tränar de färdigheter som knyts till ett modernt interaktionssamhälle, kastas ut. Om det är priset vi skall betala kanske vi skall be om lite mer av flum och oordning, för framtidens skull.
Mitt projekt syftar till att klassen som grupp orienterar sig framåt, tillsammans och kollaborativt inventerar och söker riktning. Min kurs innehåller fler frågor än svar, för hur skall jag kunna besvara frågor om framtiden? Däremot vägleder jag dem gärna till andra tänkare (Clay Shirky och Brit Stakston är två personer som vi diskuterat) , guidar dem till olika program och plattformar (Google Docs och Bambuser), men deras röst och uttryck på nätet måste de hitta själva.
Ett av målen var själva konferensen för eleverna, gärna med inbjudna föräldrar och personer från kommunen men målet med webbsändning och fortbildningsmaterial för skolan var ju osäkert. Jag visste helt enkelt inte om vi skulle få ut sändningen och nå tittare, eller om kamerorna eller mikrofoner skulle strula. Men jag visste att jag kunde bevaka eleverna inlärningsprocess via samtal och deras bloggar, där de kontinuerligt reflekterat kring kursen, dess innehåll och deras egna lärande.
Från Omvärldsbloggen:
Därför är det viktigt att både förstå de olika processer som samspelar och att efterhand försöka observera vad de leder till. Samhällsförändringar tar tid, och att anpassa tankar, arbetsätt och metoder till detta är ett omständligt och eftersläpande arbete som inte kan lösas genom enkla åtgärder. […] att det krävs ett större samhällsperspektiv för att verkligen förstå hur tekniken kan användas i undervisning och lärande, vilka roller läraren kan ha och vad eleverna behöver lära sig.
Föreläsningen:
Frågestunden:
