Del 1: De tre dimensionerna i lärlabb och makerspaces
Del 2: Projects, Passion, Peers & Play
Just nu borrar jag i principer för det informella lärandet samt jagar inspiration och uppslag för lärandemodeller från Mitchel Resnicks Lifelong Kindergarten och Peter Gärdenfors Lusten att förstå. Det är två böcker som dels beskriver vikten av att leka; leka för att förstå, lek för lekens skull och hur vi kan designa för att uppmuntra för lek. Men båda författarna kommer även med förslag om hur man kan designa miljöer och sin undervisning för att öka graden av lustfylldhet, interaktion och lärande.
Även om jag självklart kommit i kontakt med begreppet Homo Ludens så har jag missat att fördjupa mig i principerna för lek och hur viktigt det är för oss att leka. Dessutom tycker jag det är intressant med, endast min känsla, en falsk dikotomi i samhället mellan seriositet och leken. Att leka som vuxen är något som man ser ner på, något onormalt och ett stadie som passerar.
Homo ludens, latin för ”den lekande människan”, är en vetenskaplig föreställning som först beskrevs av Johan Huizinga, en nederländsk kulturhistoriker. I sin bok beskrev Huizinga hur spel och lek har funnits prekulturellt och hur detta blivit kultur och hur det format människan som kulturvarelse. Spelen och leken har varit en förutsättning för människans förmänskligande och en grund för fredlig samvaro.
Från https://sv.wikipedia.org/wiki/Homo_ludens
Tre dimensioner i ett lärlabb eller makerspace
Mitchel ’Mitch’ Resnick skriver om en av principerna från MITs Media Lab och Lifelong Kindergarten group, low floors, high ceiling och wide walls. Ursprungligen kommer tankarna från konstruktionismens fader, professor Seymour Papert.
Low floors
Sträva alltid efter lättillgängligt material och verktyg. Det skall vara en låg tröskel för att så många som möjligt skall kunna känna sig inkluderade och våga undersöka och använda materialet.
High ceilings
Designa projekt som tillåter användarna att växa med utmaningen och sitt lärande. Allt eftersom man lär sig mer, skall det finnas utrymme för att inkludera alltmer avancerad teknik eller kognitiva utmaningar.
Wide walls
Denna sista dimension har Resnick och hans team på Lifelong Kindergarten utvecklat själva då de upplevde att deras arbeten och projekt behövde mer än bara en väg från ’floor’ till ’ceiling’. Deras ambition är att alltid försöka presentera ett flertal vägval eller duka upp verktyg som kan öppna upp för oväntade insikter och kunskapsvägar.
Väsby Makerspace
Det här är principer som vi jobbar med sedan länge i våra lärlabb och på Väsby Makerspace men vi har inspirerats från andra källor och platser. T ex Gamestorming och Make Space. Men det var roligt att läsa om MITs tre principer för de passade verkligen in på vår metodik och hur vi designat vår yta och hur vi lägger upp våra workshops.
I samband med att vi byggt Väsby makerspace har vi försökt att presentera så mycket material som vi bara kan utan att göra intrycket stökigt för pedagogerna eller stå i vägen för logistik och förvaring. (Low floor)
När vi sedan är igång med en workshop så kan verksamheterna ta intryck från tidigare projekt och kollegor i kommunen via en levande utställning, Instagramflöde eller Facebookgrupp. Allt skulle jag vilja säga är försök till low floor och high ceiling. Där vi via olika workshopmodeller försöker hitta så många ingångar och utgångar till läro- och kursplaner som det går (wide walls).
Reflektion om lekens plats
För att återknyta till inledningen i texten så upplever jag att de pedagoger som vågar frikoppla sitt ordentliga och vuxna jag , till förmån för en mer lekfull professionell pedagog, ofta når längre, är mer kreativ och effektiv.
De tar ofta till sig av fler verktyg, vågar utmana sig själva, testar nya metoder och är öppna för att landa i andra insikter och kanske acceptera det oväntade. Det här var något som jag själv testade och fick uppleva i kursen från IDEO – From Ideas To Action, vilket jag skrev om i detta inlägg.
Jag får återkomma med fler reflektioner vid ett annat tillfälle!
