Multimodala texter och ARGs

Mitt arbete med ARGs eller verklighetsspel har tagit ny fart och jag har engagerat elever som 3D-animatörer, illustratörer och medkreatörer  för att undersöka lärandet och kraften i detta uttryck. Sajten och äventyret Betonghjärta är på gång. Men vad är en ARG egentligen? Jane Mcgonigal beskriver ARG (alternate reality games) som ett interaktivt drama och berättelse som utspelar sig över flera veckor, månader eller år där många spelare går samman för att lösa ett mysterium eller ett problem som skulle ha varit omöjligt att lösa själv. (Tack Stefan Pålsson för länken).

Sex kännetecken (fritt översatt):

• Transmedialt: ledtrådar, berättelser och uppdrag delas ut med hjälp av en hel palett av medietyper: sajter, sociala medier, mail, telefon, SMS, GPS, MP3
• Genomsyrat (pervasive): berättelsen utspelar sig i den ”verkliga” världen och vår fysiska miljö är en stor del av spelet, för såväl ledtrådar som interaktion. Specifik geografi eller specifika platser kan vara nödvändiga att besöka liksom interaktion med natur eller arkitektur för att samla in information eller komma vidare med uppdrag. Spelarnas användande av mobil teknologi blir en naturlig del av spelet.
• Beständigt(persistant): 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan.
• Kollaborativt: designat så att det är omöjligt, att ensam eller i mindre grupp, lösa problemen på egen hand eller isolerat.
• Konstruktivt: designat så att spelarna såväl upplever som bygger spelplattformen
• Expressivt: förutsätter och kan inspirera till självförverkligande

Det jag upplever som så härligt med detta uttryck/metod/upplägg är att lärandet antar så många skepnader och att vi bygger ramverket tillsammans, skolans hierarkier prövas och vår traditionella kontroll över det fysiska rummet kortsluts då precis alla platser kan vara en lärmiljö. Och äntligen finns det verkligen en undervisningsform som fångar begreppet Dysgu, det walesiska ordet för det skeende där man såväl utbildar som lär sig. Vi rör oss i den fysiska världen, bygger platser och kunskap på den virtuella arenan, lära känna nya personer på djupet, varav några är fiktiva, som vi går i dialog med. Och du kanske har flera olika subjekt, med olika roller, i olika tider. Och eleverna är såväl spelare som medkreatörer som lärare men framför allt kreativa och konstnärliga människor. Detta är en deltagarkultur, precis som skolan borde vara en deltagarkultur. Här är det ok att känna, röra, springa och lära sig. Med eller utan illusionen av ett spel, så är det inget konstigt att lite snabbt läsa in sig på mimikry, babyloniska gudar eller boolesk algebra för att lösa en uppgift och sedan rusa iväg för att lösa gåtan vid en björk i skogen. (Tack Petter Karlsson)

“Life imitates ARG.”

-ARG player g_rottic

Spel och lek är en starkt förankrad tradition i vår kultur, som i de flesta kulturer antar jag, och det ger oss möjligheten att väcka känslor, engagemang, ögonglitter och kroppsminnen av spring och äventyr om vi bara vill och törs släppa lös kraften i klassrummet. Frågan är bara vilka strukturella förändringar vi skulle behöva för att på allvar göra skolan till en demokratisk deltagarkultur, där alla får chans att delta, bygga och bidra med material? En skola som motiverar och skapar engagemang får en skola som eleverna vill gå till och följaktligen bra måluppfyllelse.

[vimeo http://vimeo.com/47188676]

Jag läser just nu Anna-Lena Godhes text om hur lärare och elever kan jobba med multimodala texter i skolan. Mycket intressant! Vad händer med berättelsen när man arbetar tillsammans, hur skall jag bedöma och betygsätta all den verbala kommunikation som sker i och framförallt utanför klassrummet? Här är mitt arbetsdokument i Hackpad (förnämlig kollaborativ yta för övrigt). Men läs på egen risk, just nu arbetar jag med idén om att spelifiera min planering och att försöka crowdsourca idéer, inspiration och arbete så ni kan råka ut för utmaningar om ni vill ha reda på mer information.

Kolla in följande sekvens…

Etiketter: ARGbetonghjärtaDeltagarkulturdysguMultimodalitetRhizomerhziomtransmedia