“Implied Dissonance” by Jacob Joaquin is licensed under CC BY-NC-SA 2.0

Kognitiv dissonans är en (obehaglig) känsla som uppstår när man har flera motsägelsefulla idéer samtidigt. Teorin om kognitiv dissonans är att människan har en drift att minska sin dissonans genom att ändra sina attityder, åsikter och handlingar.

Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Kognitiv_dissonans

Almedalsveckan har alltid levererat insikter, kontakter och lärande för mig. Jag uppskattar att närvara, nätverka, föreläsa, lyssna, lära, häpnas, och irriteras. Det blir ett sätt för mig att göra ett bokslut över terminen som gått, samt lägga ut en grovstrategi för hösten och pröva idéer med ett vidgat kollegium och nätverk på plats. Men i år hände något speciellt där min hjärna utsattes för ett bombardemang av konfliktartade idéer.

Är vi beredda på ett samhälle där offentlig verksamhet som får mindre intäkter, har högre kostnader och lever med ökade förväntningar från invånarna?

Mitt uppdrag och det inställda siktet för årets Almedalsvecka var att nätverka och hitta relevanta samarbeten för Sundbyberg och KVASAR makerspace samt fortbilda mig själv och skaffa mig en överblick inom områden som AI, programmering i skolan och förändringsledning. Jag deltog själv i ett rundabordssamtal om skolan samt besökte flera föreläsningar och seminarier på dessa teman.

Tuffa utmaningar kommer

Det som slog mig här var att så många paneler talade med en röst, och det var alldeles oavsett om det kom från universitet och högskolor, SKL, näringsliv eller offentlig verksamhet.

Vi står inför riktigt tuffa utmaningar. Punkt. Och vi pratar inte om något så som lågkonjunktur eller invandring, utan här pratar vi om paradigmskiften som på allvar lyfte frågan om vad det innebär att vara människa i dagens samhälle.

Hur mycket definierar jobbet och en anställning oss som individ – om det inte finns jobb?

Hur kommer man att uppleva det som anställd om man har en robot eller AI som chef?

Hur är det att vårdas av en robot, eller undervisas av en algoritm?

Är vi beredda på ett samhälle där offentlig verksamhet som får mindre intäkter, har högre kostnader och lever med ökade förväntningar från invånarna?

Eller bara det att höra SKL säga att om man följer dagens utveckling och behov kommer offentlig verksamhet att sluka 100% av alla resurser och arbetskraft i framtiden. Vilket säger sig självt är fullständigt ohållbart. Offentlig verksamhet kommer att tvingas till nytänk, men vi som medborgare måste också förhålla oss till en ny samhällsordning och verklighet.

Ett krypande obehag kom över mig, för även om man dagligen läser om lärare som saknas, krisen inom förlossningsvården eller en poliskår som går på knäna efter ännu en omorganisation.

Är det bara jag som inte insett vidden av problemet?

Hur tänker vi nytt och innovera samtidigt som vi jobbar? Eller är vi beredda att tumma på kvalitén så länge vi inte höjer skatten eller hur löser vi denna utmaning? För det låter som om vi inte har människor nog i Sverige för hålla ihop välfärden!

Dessutom stod ledande figurer från KTH, Chalmers, Handelshögskolan, Linköpings Universitet och Örebro Universitet och var fullständigt eniga om att vi måste börja mycket tidigare med programmering och AI, samt göra mycket mer inom detta fält för pedagoger inom formell utbildning. Sverige kommer aldrig kunna konkurrera med t ex Kina och USA, inte på bredden, men vi kanske kan toppa inom vissa specifika områden. Om vi agerar. Nu. Och följer man logiken från alla dessa programpunkter, alla dessa personer med sina institutioner, måste vi ju agera och det snart.

Är vi beredda att jobba med AI och programmering redan i förskolan för att möta denna utmaning?

Men finns det en handlingsplan då?

Kort sagt kan man säga att svaren lyste med sin frånvaro, och det kan ju även vara så att formatet och vidden av utmaningen är sådan att det inte är det lättaste att formulera en lösning. Men jag saknade ändå ett helhetsgrepp från dessa insatta personer om hur vi skall tackla dessa utmaningar. Det blev ibland rena säljpitchar för AI och digital transformation – utan att lyfta de rent mänskliga aspekterna om hur det att växa upp i ett sådant samhälle. Eller om inte välfärden måste få kosta mer. Mycket mer. Och då på bekostnad av den ekonomiska tillväxten.

Men det fanns en liten ljusglimt under spåret Förändringsledning för digital transformation i kommunerna. Det var mycket intressant och hoppingivande att få lyssna på Åsa Granat (Borlänge), Kristina Sundin Jonsson (Skellefteå) och Eleonore Schlyter (Trelleborg) där de på olika sätt beskrev hur de som ansvariga för digital omställning och förändringsarbete jobbat med sina kollegor. För även om vi pratar om digitalisering och effektivisering så hade de ett tydligt fokus på människor i sina organisationer och vikten av att få med alla på detta arbete.

Kristina Sundin Jonsson, kommunchef, Skellefteå berättar om deras förändringsarbete

Slutsats

Det surrar fortfarande i mitt huvud kring budskapen om dessa dramatiska förändringar för oss människor, hur AI är den enda vägen och att offentlig verksamhet står inför en kolossal utmaning. Kanske till och med ett omöjligt uppdrag.

Något som jag funderar på just nu är hur rustat Sundbyberg står inför dessa utmaningar? Hur ser strategin ut för att möta de nästkommande 5-10 åren och hur ser planen ut för att samverka och innovera inom ramen för vårt uppdrag – och vilka allierade har vi i detta arbete?

Om vi bara tar frågan om alla de lärare som idag saknas i svensk skola och att det kan saknas upp emot 77.000 lärare inom 5 år, borde vi acceptera det faktum att vi inte längre har personer nog i Sverige för att hantera detta och följaktligen måste tänka i helt andra banor för att lösa denna akuta kris? För i dagsläget så löser en skola och kommun sitt rekryteringsbehov genom att starta en kris i grannkommunen i samband med att man rekryterar deras lärare.

För om vi tar dessa 77.000 personer från någonstans och löser skolkrisen, skapar vi kritiska luckor i andra delar av samhället, oavsett om det är nyexaminerade lärare eller återvändare. Min känsla just nu är att vi står inför ett, till synes, omöjligt problem.

Min förhoppning och önskan är en mer transparent och ärlig diskussion om framtiden och villkoren för oss människor här på jorden. För välfärden, för svensk skola, samt livet för mig som invånare, arbetstagare och förälder.

Mina anteckningar och grubblerier från Almedalsveckan