Sedan ett par månader tillbaka har vi inom ramen för Upplands Väsbys skolutvecklingsprojekt Ett Lärande Väsby upprättat ett kommunövergripande makerspace, ett pilotprojekt som bara på ett par månader blivit mycket uppskattat och som nu förlängs hela 2017. Vi fick chansen att bygga upp verksamheten på en tom förskoleavdelning i Ekebo, 131 kvm fördelat på tre arbetsrum, ett mindre mötesrum, toalett och hall. Där har vi haft möjligheten att möta arbetslag eller skolklasser och jobba med material som låter, luktar, lyser eller är skrymmande med verktyg som enbart vissa skolor har idag och framför allt kompetensen att använda dem i ett skolsammanhang.

Det här är mina tankar om vårt arbete och hur ett makerspace kan arbeta med flera angelägna frågor som handlar om demokrati, inkludering och hållbarhet.

 

Vi hjälper till med förståelse av komplexitet

Argumenten för att jobba med ett kommunövergripande makerspace på det sätt vi gör idag är många t ex att möta kommande nationella IT-strategier, att ha ett brett urval av relevanta och moderna verktyg och metoder. Men jag tycker nog att likvärdigheten är en av de absolut viktigaste frågorna just nu. Och det är här jag tycker argumenten för att upprätta en central yta för kompetens, material, pedagogiska modeller och goda exempel är synnerligen starka. När de föreslagna nationella IT-strategierna klubbas igenom kommer de att påverka huvudmännen från dag 1, och skillnaderna i förståelse, förhållningssätt och prioritering kommer att bli mycket uppenbara. Vi kommer att behöva förhålla oss till krav på en infrastruktur som möter dagens konsumtionsmönster och behov av plattformar, digitala verktyg och stödsystem för administration av en skola som är digital. Några av dessa punkter kommer vara lätta att bara bocka av och genom att snegla på en ‘good practice’-modell och kopiera, men när det gäller ledarskap i en tid av omvälvande förändringar och stöd inom digital kompetens samt pedagogik och metodik för att möta programmering kommer huvudmännen behöva olika grad av hjälp.

Det jag nu beskriver är inte unikt för Väsby, och likvärdighetsproblemen mellan huvudmän och skolor har nog alltid funnits, men till skillnad från många andra frågor så är just digitaliseringsfrågan av sådan karaktär att det inte räcker med en manual och riktlinjer från Skolverket för att skapa en strategi för verksamheten och handfasta förhållningssätt – man måste lägga tid på det för att skapa sig en egen förståelse av samtiden och framtiden. Och det är här jag ser att vårt makerspace bidrar, och inte alltid med svar utan med motfrågor, omvärldsanalys, nätverk för forskning samt modeller för innovation.

Om narrativet makerspace och makerkultur

De workshops vi jobbar med idag är oftast mycket konkreta i sina upplägg och möter behoven av tydlighet och sammanhang från pedagogerna. Det finns en önskan om att bolla tankar, spegla upplägg för att se om man gör och tänker rätt, och här kan jag se att vi möter upp bra för att hjälpa till med designen av undervisningen samt progressionen mellan stadier och hur skolformer kan samverka. Men jag tycker vårt största bidrag är just berättelsen och narrativet om makerkultur och vad skapande med IT som material kan innebära för skolan.

När man kommer in på makerspace så möts man av exempel från andra skolor, det kan vara Micro:bits som ligger kvar från en årskurs fyra eller programmerade tittskåp från ett fritids, det finns modeller över designprocessen på väggarna och en 3D-skrivare som printar ut komponenter till en barnskötare. Det är exempel över pågående aktiviteter och lärande, från olika huvudmän i kommunen, som ger kollegorna konkreta uppslag och idéer om vad de själva skulle kunna göra. Och det är just denna berättelse som jag tror så effektivt lyckas stretcha horisonten och bidra till förståelse i hela styrkedjan, när det finns konkreta exempel på hur skolan tänker kring komplexitet och sin samtid. När detta förmedlas från klassrummen och förskolornas lärmiljöer upp i hierarkien och styrkedjan så blir det med en mycket stark och tydlig röst.

makerspace_lr-karusell_mindre

En arena för att lösa angelägna frågor

Men jag vill gå ett steg längre, och inte lockas att stanna i det enkla utan söka mig mot det komplexa för att försöka besvara ett antal påträngande och angelägna frågor:

1. Digitaliseringens möjligheter. Kan ett makerspace tillvarata digitaliseringens möjligheter och skapa utväxling i samband med att skolan måste satsa på programmering och digital kompetens?
2. Hållbarhet. Hur kan vi tillvarata resurser från medborgarna, och ger skräp/skrot nytt liv och nya användningsområden, samt utbilda medborgarna i hållbarhet?
3. Bildning. Kan vi nå marginaliserade grupper inom kommunen med nya aktiviteter och digital kompetens med hjälp av fritidsgårdarna och olika intresseorganisationer?
4. Fortbildning. Vad skulle krävas av oss för att bistå VFU-studenter och nyanställda med fortbildning inom IKT och skapande när logistik och kompetens ändå finns på plats?
5. Kunskapsnav. Kan detta kompetenscenter bistå kommunen med en innovationsverkstad med koppling till näringsliv och forskning?

Keri Facer och vår framtid

Keri Facer professor på University of Bristol inleder sin bok Learning Futures – Education, technology and social change (pdf) med att måla en bild av ett samhälle med invånare som var övertygade om att de rörde sig i en riktning mot trygghet och stabilitet men 2011 när hon skriver boken uppvisar mer av klyftor.

The educational imagination of the last two decades has been dominated by one particular vision of the future, a vision of a global knowledge economy fuelled by international competition and sustained by digital networks. This vision has driven investment in new technologies, new approaches to teaching and learning, new education industries and massive school rebuilding programmes around the world. This vision has promised students and nations that with enough education, creativity and new technology, their futures will be secure. This vision of the future, however, can no longer be considered either robust or desirable enough to act as a reliable guide for education. This book is about the much more diverse, more dangerous and possibly more desirable futures that education might need to address. It is about some of the developments in knowledge, identity, human relationships and social justice that are emerging at the intersection of social and technological change. And it is about the opportunity that schools have to act as democratic resources for building secure and desirable futures for all of their students.

Hon fortsätter med ett upprop som slår an en sträng i mig om vårt uppdrag.

We need to start thinking now about how schools can act as resources for intergenerational solidarity as populations are ageing, generations are being brought into competition for resources, and rapid technological development changes traditional patterns of expertise. We need to start thinking now about how schools can act as resources for fairness if children bring highly diverse digital, social and pharmacological resources into the classroom. We need to start thinking now about how schools can equip students for democracy when technologies of surveillance are expanding and new networked public spaces are emerging. And we need to start thinking now about how schools can act as resources for building sustainable economic futures when networked globalization promises increased polarization, radical inequality and environmental degradation.

20160929_084403

Keri Facer föreläser på NAV 29 september

Väsby + Makerspace = ett ekosystem av lärande

När vi idag jobbar med Väsby Makerspace så arbetar vi egentligen med flera frågor och dimensioner:

– Skapande med IT som material och verktyg
– ReMakerspace
– Kompetenscenter

Skapande med IT som material

Där vi inte bara jobbar med att förbereda och utmana verksamheterna och pedagogisk personal med uppslag kring programmering och digital kompetens, utan vi tittar även på hur vi kan bredda uppdraget för att nå ut till fler. Om vi ändå har en yta som vi betalar hyra för, med utrustning redo samt beprövade pedagogisk modeller tillgängliga, borde vi kunna sträcka ut erbjudandet till fler. Via t ex bibliotek och fritidsgårdar. Det här är något vi redan prövat och vi har kört flera uppskattade workshops med biblioteket på deras after school.

Via denna plattform har vi nu möjlighet att bjuda in eller fånga upp initiativ som t ex MakertjejGeekgirls och skapande som språkstärkande arbetssätt med nyanlända.

Remakerspace

Dessutom har vi upprättat ett samarbete med KSB – Kontoret för samhällsbyggnad och SÖRAB, där återvinningscentralen i Smedby inom kort kommer att samla in utrustning och komponenter från medborgarna till vårt makerspace.

Ambitionen med vårt Remakerspace är att skapa en testmiljö för ett hållbart ekosystem för medborgarna i kommunen samt formulera en modell för hållbara metoder inom makerspaces för att ändra förhållandet mellan makerspace, avfall och samhälle och i slutändan skapa ett hållbart ekosystem för medborgarna.

Det handlar därmed om att använda avfall som en materialresurs istället för att producera mer avfall samt uppmuntra till mer sociokulturella relevanta projekt. Utifrån denna modell kommer vi att utveckla en skalbara projekt som förhoppningsvis kan bana väg för att främja makerspaces/verkstäder i andra delar av landet genom bland annat projektet Makerskola.

Kompetenscenter

Slutligen så drar vi nytta av både makerspace och lärlabbet för kompetensförsörjning av redan anställd personal, som en plattform för fortbildning av VFU-studenter, medborgarprojekt samt brygga till både näringsliv och forskning.

makerspace

Makerspace som en diskurs

I artikeln Making Through the Lens of Culture and Power: Toward Transformative Visions for Educational Equity av Shirin Vossoughi, Paula K. Hooper och Meg Escudé lyfter författarna ett varnande finger mot en makerrörelse som underblåst av ekonomiska incitament från olika bolag, organisationer eller akademin kan befästa utanförskap och cementera klyftor. De föreslår därför fyra raster som skulle kunna bidra till ökad jämlikhet och jämställdhet. Dessutom har de noterat att incitamenten och argumenten som förs fram för skapande med IT som material i ett makerspace eller för att jobba med detta i skolan handlar mer om företagsintressen, produktion och konsumtion än om socialt entreprenörskap, miljöfrågor, hållbarhet och tillvarata resurser – och existentiella frågor som konst och vår överlevnad.

The broader purpose of making, according to this dis­course, is to cultivate and harness individual capabilities that will ultimately contribute to corporate agendas and strengthen existing economic structures.

Deras slutsats där jag markerat deras perspektiv med fetstil:

In this article we examine the tensions we see in the maker movement as a way to support collective self-reflection and new forms of action. Currently, mak­ing is being incorporated at scale in rapid ways without adequately consider­ing the structural changes and material and pedagogical resources required to support learning for all students. We therefore see a crucial need to create the time, space, and analytic tools necessary to embrace the complexity of placing culture, power, and equity at the center of the design and research of making. In this spirit, we propose a framework that highlights four alternative starting points for equity-oriented design: critical analyses of educational injustice, his­toricized approaches to making as cross-cultural activity, explicit attention to pedagogy, and inquiry into the sociopolitical values and purposes of making. Explicit engagement with these complexities can lead to a critical examina­tion and iterative reconceptualization of key learning principles and pedago­gies. We believe pedagogical designs that are animated by these principles will be more responsive to the histories, needs, and experiences of working-class students and students of color and that related forms of research will help theorize the kinds of agentive teaching and learning that can emerge within making experiences.

Denna yta som består av flera dimensioner bildar ett komplext ekosystem av lärande för många inblandade, med kopplingar kors och tvärs genom olika lärmiljöer, där en del är fysiska och andra virtuella. Det är ett ekosystem med många aktörer, i och utanför kommunen, där medborgare, näringsliv, forskning och offentlig verksamhet skapar och bygger en myriad av kopplingar där varje kopplingspunkt skulle kunna vara ett lärandetillfälle för en elev. Och jag tror att det här är ett av mina viktigaste bidrag till skolsverige just nu. Denna berättelse om svensk skola och ett myllrande lärande i en kommun.

Därför att det också viktigt att utmana och skärskåda premisserna för deltagande, interaktion och hur vi kan öppna upp och bjuda in fler. För det är angeläget…

Keri Facer skriver så här om narrativet skola i Learning Futures:

The stories we tell about the future are powerful resources for shaping our sense of possibility and our readiness to fight for change. This book argues that we need to rethink the stories we tell about socio-technical change and the future of education. We need to reclaim the right of educators, students and communities to challenge the orthodox future we are being sold, and to imagine and build viable alternatives. Only by rewriting the stories we tell ourselves about the relationship between education, technology and social change can we ensure that schools are really equipped to prepare all of their students for the future.

Jag kan verkligen skriva under på det här uppropet om förändring, likvärdighet och behovet av en annan berättelse om samhället och lärande.

—————————————————————————————————————————————

Det här är en serie av inlägg om handlar om mitt arbete med ett kommunalt makerspace i Upplands Väsby, och mina resonemang om hur det kan fungera som ett ekosystem för lärande.

Del 1: Makerspace som ett ekosystem för lärande

Del 2: Om Väsby Makerspace i Dagens Samhälle

Del 3: Det kom ett brev